No.1
Hjälp, ett första inlägg!
Jag känner mig halvt panikslagen och nästan lite bajsnödig av pressen jag ger mig själv inför att skriva just detta första inlägg. UASCH! Jag vill göra det helt odramatiskt och sådär, men vad skriver man? Hur börjar man?
Bloggat har jag gjort länge, vilket har varit så skönt för att jag där har fått ett härligt terapeutiskt hål i denna världs-vida-webb att klämma ur mig allt som händer, men i takt med att barnen bara blir större och större och jag inte vill censurera mig så blir det så klart problematiskt! När jag vill kunna skrika av mig "åh helvete så jobbigt det var idag när mitt minsta barn fick världens utbrott där hon skrek, sparkade, slogs, spottade, kastade saker och var totalt jäkla helgalen. Hon får det ibland [läs: alldeles för jäkla ofta!!!] den lilla rackaren!", men ändå inte kan skriva det, för jag vill ju inte för något i världen hänga ut henne!!! Då fick det bli en ny, lite mer anonym bloggisch! Hur jag löser det med bilder får bli att fundera på... en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och vips så har jag avslöjat oss..
However, jag? En soon-to-bee 28-årig morsa till två härliga juveler och sambo med oftast världens bästa man!
Vi vet att vi borde äta lite mer ekologiskt och vegetariskt både för miljön och hälsans skull, vi ger barnen lördagsgodis och hemska tanke ibland även fredagsmys-gott OCH lördagsgodis, vi tar bilen ibland pinsamt korta sträckor för att slippa gå och vi gömmer oss längst bak på föräldramötet för att undkomma att bli klassföräldrar...
Jag har mina egenheter och bekymmer, min sambo har sina egenheter och (ger mig ofta, haha^^,) bekymmer, våra barn har sina egenheter och sina bekymmer och tillsammans så är vi en långt ifrån perfekt familj - MEN vi älskar varandra och kämpar på i vardagen precis som vilken familj som helst i detta avlånga land. In the end of the day är det viktigaste faktiskt att vi har fått chansen att leva tillsammans, aldrig slutat vilja utvecklats, älskat och utforskat livet!
Jag har stora drömmar men ofta så fastnar jag vid just drömstadiet... Sambon har färre drömmar men avskyr ekorrhjulet som vardagen (och med andra ord livet...) ofta är. Vi behöver helt klart lära oss att kommunicera liiite bättre och framför allt att planera, drömma och sätta drömmarna i verket tillsammans!
Vad det mer blir här har jag ingen aning om, det enda jag vet är att det kommer att bli mycket av är livet, livet livet och livet! Det älskade underbara liv vi faktiskt ändå lever♥ I LOVE LIFE!
Sådär... ett första inlägg är levererat. Inget suveränt eller ens i närheten, men en början är alltid en början. Och nu kan det ju faktiskt nästan bara bli bättre?
Häng med vettja!
Pussochkram♥